The City of Masks (Maskernas stad)

A city walk towards the land of dream

I made a novel called Karnevalens tid (The Time of the Carnival) which takes place in Stockholm. At the end of the book readers are invitied to a reality game called Maskspel (Mask Play). Between 2007 and 2009 me, Gabriel Widing and Emil Hietanen made a series of events which were a continuation of the book story.

Maskernas stad was a city walk where you looked for masks being born through walls of the city. You went to a café, ordered a “special”, and got a booklet from the barista and were drawn into a story where you came to play one of the characters. During the course of an evening you roamed around town to find the masks.

Every particpant had an Mp3-player with a music-tale. They played different tracks in front of different masks: thus the masks talked to them. I did most of the storytelling, singing and playing of instruments. The music tale and the booklet-story encouraged particpants to use their body in new ways and see the city through new perspectives: the perspectives of the masks: The Old One, Dream, The Child, Fire and Flow.

Participants interacted with actors along the way which enforced the notion that the whole city had become part of the story. The evening was rounded up after nightfall in a secluded garden adorned to look like a place of dream: particpiants finally reached the world of the masks and were met by musicians and playful dancers. The lawn was lit with lanterns and the trees were draped with many-couloured veils. The visitors from Stockholm were invited to whirl and dance with the fairy-like inhabitants of the secret world.

The city walk began in Stockholm and ended in a place embedded in my story. We created a dreamy sanctuary which people reluctantly left at evenings end.

 

Links (in Swedish)

– Article in morning paper Svenska dagbladet

– Coverage in national radio P1

 

Credits

Maskernas Stad was organised by me and Gabriel Widing with support from Sverok Stockholm. The following persons acted, danced, performed music or helped out in some other way during Maskernas stad, which were played four times: twice in the spring and twice in the autumn of 2009:

Jasmine Emilienne Attié, Kristina Borgkrans, Karla Búcaro, Puck Engman, Elina Fylking, Johanna Gustafsson, Kristoffer Haggren, Madeleine Hammar, Petter Karlsson, Per “Piak” Krüger, Elge Larsson, Sebastian Liem, Mani, Agnes Mercedes, David Sandelin, Jenny Simm, Hedvig Skirgård, Olle Söderström, Per Tillö and Hannes Willén.

The following persons, besides me, did vocal recordings: Emil Hietanen, Henrik Israelsson and Ina Knutssson.

These guys made masks: Olle Söderström and Elge Larsson. Olle also made illustrations

The following text (in Swedish) captures the experience of a particpant during Maskernas stad.

 

Jag håller på att bli galen på riktigt

Den 21 september 2009

Hjärtat ökade takten, slog oregelbundet och gjorde onaturliga krumbukter i hennes bröst. Hon kunde inte riktigt kontrollera sin andning. Andetagen blev ytliga, nästan försvann i vinden medan rösten i hörlurarna spekulerade kring huruvida hon var vaken eller drömde, om hon var galen eller sansad. Hon var fullkomligt redo att ge upp. Gå hem och lägga sig och läsa eller något bara för att slippa undan ångestattacken. Jag håller på att bli galen på riktigt. Den här leken kommer att lägga in mig på nån jävla anstalt. Jag går hem nu.

Men hon tog sin väns hand och när de lyssnat färdigt vandrade de vidare längs med stranden, de hade tidigare passerat Tantolunden och Västra Årstabron. De gick uppåt, passerade ett gammalt järnvägsspår på sin väg upp genom koloniområdet. De kom upp för en trappa precis bakom Södersjukhusets Barn- och Ungdomspsykiatrimottagning.

En bit bort stod en man i mörk kostym, vit skjorta och svarta solglasögon. Hon drog upp brevet utan att tänka sig för och han började tala i någon form av walkie-talkie. Hon insåg att han var från Kerberos och vände sig i panik mot sin vän, de måste ta reda på åt vilket håll de skulle gå utan att han såg att de hade ett brev, utan att han förstod att de tillhörde dem som kan se maskerna. De diskuterade högljutt den underbara utsikten för att leda hans tankar fel och gick sedan helt enkelt vidare längs gatan.

De passerade ytterligare en mystisk man, men han var inte mystisk på samma sätt. Han stirrade på henne som om han kunde avläsa hennes oro. De passerade honom men bara efter några meter kom han efter.
”Ni är Maskvandrare va!?” ropade han.
Paranoian var påtaglig men de båda unga kvinnorna svarade att jo, det kan väl hända.
”Hur så?”
Han talade osammanhängande och stressigt om metamorfos, eller något liknande, och tittade sig nervöst över axeln.
”Han kan inte se mig.” Sade han och nickade bort mot walkie-talkie-killen. ”Men han kan se er.”
Han fortsatte: ”Det kommer att öppnas en port här någonstans ikväll, i en trädgård eller en skog eller… Våra vänner kommer att komma ut. Ni måste vara försiktiga. Det är bara i trädgården ni kommer att vara säkra. Men spring nu. Spring för helvete!”
Och de sprang en bra bit längs vägen, genom en kurva och förbi några parkerade bilar. Ytterligare en man i svart med en vit halsduk på sig steg ut ur en blåvit folkabuss och började sakta vandra efter dem. Hjärtat slog ytterligare ett antal extraslag i hennes bröst och de började springa igen. När kan vi vila? Är vi säkra någonstans? Var dyker Kerberos upp nästa gång? Vad har vi gjort? Varför är de ute efter oss? Vad fan har brevet från SFSK och allt bladder om ABCD med mig att göra? Jag är inte sjuk!

När de kommit runt hörnet in på Ringvägen slog de av på takten. Men känslan av att vara övervakad hängde kvar. Hon tittade sig runt om kring hela tiden, varje bil med ett mystiskt emblem blev en dödsfiende och hon hade inte känt sig så levande på mycket länge.

De gick vidare genom gatorna på söder, tog tuben till Slussen, allt enligt instruktionerna. När barnet bad henne att gå ut på den smala bron mot Katarinahissen var hon nära att ge upp igen, höjder var en av hennes svaga punkter. Hon hade ofta stått nedanför på gatan och tittat upp och skakat på huvudet åt dem som gick här. Utsätta sig för något sådant när man kan hålla sig på marken.

Hon placerade noggrant sina steg precis på mitten av den smala bron och tvingade sig själv att titta ner mot vägen nedanför, studera strömmingskiosken på Södermalmstorg från denna ovanliga vinkel och ignorera svindeln. Barnet bad henne att stiga fram till kanten och greppa räcket, sedan påbörjade det en invasion av henne och när hon väl återvände till fastlandet verkade världen mycket tydligare, mycket intressantare.

Sagan och brevet ledde dem så småningom upp till en trädgård. Rassel av tunna tyg som hängts upp i träden mötte henne när hon steg in i trädgården. Vitklädda människor dansade till toner av sång och främmande instrument. Det doftade natt och jord och liv och hon kände sig tryggare än hon gjort på länge, inte bara sedan hon mottog brevet några timmar tidigare utan på flera månader. De vitklädda, sminkade människorna lockade henne. Hon var lycklig, nästintill barnsligt lycklig. En flicka med mörkt, lockigt hår tog hennes hand och undersökte den med minutiös noggrannhet. Den mörkhåriga flickan bar någon form av handledsvärmare i ett jättemjukt, fluffigt garn. De lyfte sina händer gemensamt och hon visste inte längre riktigt var hon var. En ung man i mörka kläder som sannolikt också var en av Maskvandrarna lade till sina händer i konstellationen. Tillsammans lyfte de tre upp en liten sak som växte och blev en enorm, osynlig ballong, de fyllde den med sina andedräkter och lät den slutligen säcka ihop för att återgå till att röra varandras händer.

Hon kände inte igen sig själv, i vanliga fall skulle hon ha magkramp och ångest över att behöva vara så här nära okända människor. Men det slog henne efteråt att de i det ögonblicket inte var okända för varandra, de var inte ens längre individer. Människor anlände till trädgården och lämnade den i en strid ström, men så länge hon befann sig där inne var hennes själv upplöst och uppblandat med de andras.

Hon visste att hon var trygg. Hon ville aldrig lämna trädgården och tryggheten. Det var så skönt att vara där, att ingenting annat än ljuden, dofterna och känslan av marken under hennes dansande fötter, luften hon andades och molnen som drog förbi på den mörka himlen existerade.

Tack

Elisabeth Johansson Hallin

Leave A Comment