Visan om Marianne

Har du träffat Marianne? Hon är ute ibland. Det var ett tag sedan sist. Nu åker vi.


Marianne satt på psyket och åt sina mediciner

och tänkte: ”Nej, nu är det dags att dra”.

Smet ut genom ett fönster och försvann.

Ungefär här börjar hennes visa.

 

Det fanns ett skepp som löpte ut från min egen hemmahamn,

en vacker båt som gick till det fagra Rotterdam.

En öde kaj en vinternatt, en skitig stad vid jul.

Vita vidder, frusna hav, jag somnade i ett skjul.

 

Ja, du vet hur det går när vi faller fritt från höga höjder ner:

hoppet lämnar kroppen, vi vaknar aldrig mer. 

 

Våren kom och vägarna de ledde längre bort,

jag vandrade till Frankrike och gjorde en abort.

Inga barn på vägen där jag vandrar ensam fram.

Den sommaren blev torr, jag försvann i ett moln av damm.

 

Jag plockade frukt och drack mitt vin men sov inte en blund,

jag hamnade på ett kollektiv och där bodde jag en stund

och hängde med en kille som var en levndadskonstnär,

vi knarkade tillsammans, jag blev jättekär.

 

Ja, du vet hur det går när vi faller fritt från höga höjder ner:

hoppet lämnar kroppen, vi vaknar aldrig mer. 

 

Han hade fyra brudar men ville ändå ha fem,

jag joinade sekten och hade sex med hans harem.

Då fick jag veta att det här, det var mina drömmars mål

men för  honom var jag bara ännu ett hål.

 

Och då tog jag tåget hem till min kära gamla stad.

Hej, var har du varit, sa Mor, ja hon blev väldigt glad.

Nu är jag tillbaka till början av min färd

men ingenting har hänt för jag är ingenting värd.

 

Jag hamnade på hospitalet och sitter väl ännu kvar

och tittar ut genom gallren och undrar om jag har

kraften att ta den båten, bara hoppa på igen,

känna vinden blåsa i håret och regnet från himlen.

 

Ja, du vet hur det går när man faller tungt men reser sig igen

och skakar dammet ur kläderna och greppar gitarren.

Lirar fast det inte är lönt och ingen lyssnar på

en som sitter inne, hon går inte att förstå.

 

Men vem tror du sitter inne och vem är egentligen fri?

Cirkeln är sluten kring ditt liv, hon är precis som vi.

Åren går för jämnan och kvinnan hon sitter kvar

och du skall ständigt lämna den du en gång var.

Cirkeln blir allt snävare, dras åt kring halsen nu.

Fängelset är jag och hon och även du.

Vem tror du sitter inne och vem är egentligen fri?

Cirkeln är sluten kring ditt liv, hon är precis som vi.

 

Text & Musik, Ulf Staflund

Inspelning & mixning: Ulf Staflund & Serbest Ali
Illustration: Angeliki Vlachou
Comments
One Response to “Visan om Marianne”
  1. Rasmus says:

    Beautiful and well composed!

Leave A Comment