13 meter över havet – ett romanprojekt – White Trash Fantasy

Lyssna på ljudtrailern och följ med till Nykvarn 1984 och Rhonnendam — skrotstaden utanför verkligheten.

 

Almnäs portar› Jag jobbar på ett romanmanus om min uppväxt i Nykvarn utanför Södertälje. Berättelsen skiljer sig från verkligheten på en väsentlig punkt – den innehåller hopp.

De vuxna jobbade över; de slipade och slet i Berras verkstad – de drog sig undan och skapade en väg ut ur skiten. De byggde ett rituellt landskap och öppnade dörren till Rhonnendam. Där inne kunde de bli unga och lekfulla igen, utom räckhåll för chefer och mästrande myndigheter.

Den 13 januari 1984 smög vi efter och smet med genom porten men upproret kvästes och dörren stängdes.

2018 får jag kontakt med min barndomskompis Fidde, vi gör ett sista försök att lösa mysteriet som hemsökte vår barndom. Det blev aldrig något av oss, det är bra, det gör oss modiga – vi har inget att förlora.

 

 

Sundsvik

22 oktober 1981

 

”Vi hänger på” sa farsan när brandbilarna for om oss.

För en elvaåring är det inte självklart att man får gasa på efter en brandbil för att ta reda på vems hem som står i lågor. Jag sneglade över axeln och fick kontakt med Fidde i baksätet. Hans ögon lyste förväntansfullt bakom de tjocka glasögonen; flammorna från fordonshallen hettade redan mot kinderna.

Den här oktoberkvällen struntade farsan i att hälsa på farmor och farfar vid Falsjötorp och tog istället rygg på de tjutande utryckningsfordonen. Det gick fort i kurvan vid Djupviken och folkabubblan kom ikapp karavanen på rakan vid Pommern.

Farsans skadeglada leende stelnade när brandbilarna svängde av mot bruket. Vi for efter och passerade den gamla affären. Blåljusen slog in genom framrutan och rörde till det i skallen på mig – vi var på väg mot hallen där farfar renoverade sin stora plåtbåt.

Farsan saktade in och stannade vid vägkanten och blev sittande med händerna mot ratten. ”Det är kanske inte bra att …” började han och tittade ut i höstmörkret., ”vi kanske inte skall störa brandmännen. Det börjar bli sent, Fidde borde väl vara hemma vid det här laget.”

Jag skakade misstroget på huvudet. Min bästis suckade och klev ur bilen. Vi var rörande överens om att alla vuxna var idioter; köttrobotar som såg till att allt rullade – de satte mat på bordet, bäddade sängen och tjatade om att man skulle masa sig iväg till skolan. Ibland flippade de ur och blev fulla och arga, vilket var ett fullständigt obegripligt beteende men ändå en självklar del av vardagen – ett faktum man tvingades acceptera precis som att det började regna när man skulle flyga drake eller att glassen tog slut i strandkiosken under sommarens svettigaste eftermiddag.

Det var uppenbart att brandbilarna gick på tomgång bakom nästa vägkrök, jag uppfattade dieselbordunerna som en darrning i manchesterbrallornas ben.

Farsan for ur bilen och smällde igen dörren. ”Ja, vi får väl gå fram och kolla om bruket håller på att gå åt helvete. Där bar jag tegel i eran ålder.” Han bröstade upp sig och förde samman handflatorna ovanför kuken. ”Brorsan kunde bära femton tegelstenar, han var ännu större än mig. Man höll dem så här, traven gick upp till halsen, ibland ända över huvudet och då såg man inte ett skit men vi jobbade på ändå – så gjorde man på den tiden. Håll er bakom mig”, kommenderade farsan och började promenera nedåt vägen. Vi hängde glatt på genom kurvan och gjorde stora ögon när brandbilarna kom i sikte.

Bruket var nedlagt och var numera hemvist åt ett par keramiker, en bilmekaniker och en svetsfirma. Verksamheterna pågick i den långa tegelbyggnaden. Det fanns även en stor fordonshall på området där min farfar Sigge renoverade en båt.

”Var brinner det?” frågade Fidde, ”är de klara?”

Det rådde en förbryllande inaktivitet där framme.

Farsan spanade uppmärksamt mot hallportarna som stod på glänt. Vi kunde bara se övre delen av dörrarna, klungan av brandbilar skymde sikten. Glipan kunde knappast släppa igenom mer än en person åt gången.

En brandman, en polis och en kostymklädd gubbe var inbegripna i en upprörd diskusion. Jag kände igen kvarterspolisen  i Nykvarn; det gick inte att ta miste på hans kalaskula, den hade en tendens att guppa när han garvade. Pär fick syn på oss och viftade avvärjande och skrek att vi skulle gå hem: ”Området är avspärrat för allmänheten!”

När vår reaktion uteblev sprang han mot oss så fort han förmådde vilket med nöd och näppe var raskt nog för att batongen skulle komma i gungning mot låret. ”Åh, fan, är det du Bosse”, fick Pär ur sig när han kom fram.

”Vad håller ni på med?” frågade farsan, ”Brinner det eller? Är Sigge här?”

Pär satte händerna mot låren och andades astmatiskt.

”Vad då, är farsan där inne eller?” röt Bosse och tog ett kliv förbi Pär och fortsatte mot männen som stod och skrek i munnen på varandra.

”Nej, det är ingen vanlig utryckning”, gormade gubben i kostym, ”det är därför vi är här och nu gör du bara som jag säger.”

Jag kände igen den bastante brandmannen. Han hette Kenneth och var pappa till Elinor som gick i en parallellklass till Fidde och mig på Lillhagaskolan.

Jag uppfattade inte vad den civilklädde gubben sa till farsan när han nådde fram till dem.

”Ni måste gå tillbaka till bilen”, skrek farsan, ”jag kommer snart.”

”Det blir nog bra det här”, sa Pär och lunkade tillbaka mot männen vid brandbilarna.

Vi lydde farsan men blev inte långvariga vid folkan – Fidde kom på att vi kunde smyga ned till björkarna vid vattnet. Vi fortsatte förbi betongpiren och slank upp till bruksparkeringen och gömde oss bakom en skåpbil. Vi inbillade oss att vi skulle hinna tillbaka till folkan när farsan dök upp igen.

Härifrån hade vi fri sikt in mellan brandbilarna och hallen. De korrugerade plåtväggarna glödde till; ett grönt sken lämnade fasaden och fortplantades till utryckningsfordonen. Två brandbilar som stått på tomgång tystnade.

Vi hörde upprörda röster och vettskrämda skrik. Jag gissade att farsan, och eventuellt farfar, var inne i hallen. Jag blev rädd och började böla.

Fidde visste inte hur han skulle reagera, de vuxna hade inte berättat vad man gör när någon är ledsen – vid närmare eftertanke hade de inte berättat hur man beter sig över huvud taget. Fidde och jag fick dechiffrera världen på egen hand. Idag förstår jag att vi fick förvånandsvärt bra koll men inser också att vi halkade av banan ett par gånger. I sjuan fick vi för oss att tjejernas hjärnor krympte när de fick bröst. Det fanns åtskilliga bevis på vår teori, Turingeskolan var full av dem, men vi förstod så småningom (i trettioårsåldern) att det inte stämde. Vi beundrade brudarna på håll och det skulle dröja länge innan vi skördade framgångar på den fronten. Jag hade uppskattat om någon vuxen förklarat att det är lättare att få tjejer om man pratar med dem.

Vi växte upp i ett vakuum och för sökte lösa situationer på egen hand, så även denna kväll vid bruket. Jag tappade greppet en stund och började grina men kom på andra tankar när ett lämmeltåg av män i overaller och uniformer strömmade ut genom hallportarna. Farsan var en av dem som lade benen på ryggen och sprang mot betongpiren vid Mälaren.

Fidde och jag tyckte att vi skymtade Madame; plåtbåtens kontur avtecknades för ett ögonblick mot fasaden.

Elinors pappa dröjde kvar vid hallen. Han halade upp en rejäl yxa ur ryggsäcken och gick åt vårt håll längs fasaden.

Kenneth hade varit framgångsrik basketspelare i mitten av sjuttiotalet. Han var knappt en och nittio men stark som en björn och utrustad med två aplika armar som kunde suga åt sig returer under korgen. Han hade varit en duglig skytt och visste att finta bort motståndarna med sitt fina fotarbete.

Kenneth rätade till hjälmen och höjde sin vänstra arm och förde handflatan mot en ljus fläck på plåtväggen.

Vi hade ingen aning om vad Kenneth höll på med. När han höjde högerarmen och tog sats för att hugga med yxan växte ljuspunkten till en solskiva med en diameter på flera meter. Uniformen fladdrade – jag föreställde mig att han stod framför en blåslampa eller en brinnande masugn.

Kenneth höjde alltså armen men sedan hände inget. Han frös fast. I ena stunden var han där och i den andra var han försvunnen.

Tre män klev fram bakom en brandbil med siktet inställt på den vitglödgade solskivan. De bar svetskåpor med mörka glas och andningsslangar som mynnade ut vid nacken. Mannen som befann längst bak i ledet var polis. Han vek upp kåpan och visade sitt unga slätrakade ansikte och lät blicken vandra över himlen och mälarhavet i fjärran. Killen i mitten bar ett blåställ och en borrmaskin i ett hölster vid höften. Den unge mannen som gick främst var civilklädd. Han sträckte handen mot fasaden och tog ett stort kliv in i det bländande skenet. De andra följde efter och försvann.

En grön ljusbåge uppenbarade sig på byggnadens tak, den slog upp mot himlen och klättrade vidare under molnen; fenomenet spreds i alla väderstreck – det måste ha varit synligt ända bort till Strängnäs och Stjärnhov.

Fidde och jag vände oss om, som på en given signal, och började springa mot vattnet.

Tryckvågen drämde sin slägga i våra ryggar. Jag for till väders mitt i ett löpsteg och hann slå världsrekord i längd innan jag landade och kunde kuta vidare mot piren.

Fidde berättade senare att han sett delar av taket flyga av hallen som vid en jävla kärnkraftsolycka.

Farsan slog armarna om oss när vi kom ned till vattnet. Det kändes tryggt att vara i hans famn.

Nu blev det full fart på brandmännen, de sprang runt som yra höns bland brandbilarna, någon fick fram en slang och riktade en skumplym mot resterna av fordonshallen.

”Vi måste härifrån”, röt farsan och drog med oss bort till folkan. Han var beslutsam och hård men såg sig ändå ängsligt om över axeln. Jag önskade att han skulle prata – det har jag gjort många gånger i livet. Jag tordes inte fråga om det hänt något dåligt med farfar.

En konstapel lyfte på avspärrningsbandet när vi kom ut till stora vägen. Flera personbilar krypkörde förbi platsen men vinkades vidare med en polisspade.

Farsan åkte tillbaka åt enhörnahållet och gasade på nedanför stugorna vid Pommern. Fidde knackade mig på axeln och försökte säga något men orden dränktes i dånet från boxermotorn som gick för högtryck i bakluckan.

Farsan svängde in på grusplanen framför Falsjötorp och bad oss stanna kvar i bilen när han klev ur och gick in till farmor Lisa.

”Varför var brandbilarna där innan det small?” frågade Fidde när vi blivit ensamma.

”Jag vet inte, det verkade vara något fel med elen.”

”Såg du båten?”

Jag nickade försiktigt.

”Det var kanske den som sprängdes.” Fidde förstod att det där sista inte lät så bra.

Jag såg mig om efter farfar men det var tomt ute på gården.

Farsan kom snart tillbaka med ett brev i handen. Jag hittade det där brevet när jag gick igenom hans grejor efter drunkningsolyckan i Yngern 2005.

 

Jag har farit långt, leta inte efter mig. Du får ta hand om Morsan nu Bosse.

Det är inte lätt att vara människa. Jag hoppas jag överlever mötet med min förlorade hälft.

Det finns vägar till platser bortom Sundsvik och Sörmland; det finns dörrar som leder till hus ingen längre besöker.

Jag håller av er. Jag har kanske inte sagt det förut – du och Lisa är det finaste jag har. Jag passar på att säga det nu för jag är kanske inte är densamme när jag kommer tillbaka.

 

När vi passerade bruksinfarten igen var vägen fortfarande avspärrad. Vi for förbi brädgården och avfarten mot Kranglan.

Det var tryckt stämning i bilen under resan till Nykvarn.

Folkan besteg backen efter badet vid Turingen och rullade upp på åsen. När vi kom ut på rakan mot Österkumla vägskäl glömde farsan gasa på i guppet – i vanliga fall hade jag gnällt men nu satt jag likgiltig medan bilen reste nosen mot himlen och dök efter krönet.

I höjd med Djurstaberg mötte vi en kamouflagemålad lastbil med grått kapell. Farsan väcktes ur sina grubblerier och sa att de haft sådana i lumpen: ”Den kommer från ing 1. De tar sig fram var som helst.”.

Dagen därpå satt farsan och storsöp i köket när jag kom hem från skolan. Hans grumliga blick flackade bland flaskorna på bordet – han började flytta runt dem som om han utförde ett marknadsgyckel.

”De ringde,” började han och skickade upp en flaska mot taket – den hann snurra flera varv innan han sträckte ut handen och fångade den. ”Ja, de ringde men du vet, livet går vidare.” Farsan släppte flaskorna och tog sig för knäna och sneglade ut mot Sjökvists svarta tegeltak.

”Vad då?”

Han nickade åt dagens Länstidning som låg på en stol. ”Det är som det står i tidningen. Sigge slarvade med gasflaskorna och så gick det åt helvete. Farfar har rest till en plats som ligger långt bortom Sundsvik och Sörmland. Ja, herregud, hur skall det bli med begravningen?”

IMG_7020

 

 

Comments
2 Responses to “13 meter över havet – ett romanprojekt – White Trash Fantasy”
  1. Monya Andersson says:

    Hej Ulf!
    Oj, jag bara sögs in i din text! Du skriver bra!
    Det var mycket nostalgi – jag ser dig och Fidde framför mig 1984! Holy diver! 🙂
    Men vad hade kvinnan på Granebovägen egentligen varit med om? Varför var hon inlåst i källaren? Varför höjde hennes man bara volymen på TV:n istället för att släppa ut henne?
    Rhonnendam? …. mystiken tätnar och jag vill bara läsa mer!

  2. Ulf Staflund says:

    Vad kul att du gillar stämningen och stilen Monya. Jag hoppas folk som var med när det begav sig uppskattar berättelsen – du och jag och Fidde gick i samma klass på Turingeskolan.
    Jag har gjort ett inlägg som besvarar en del av dina frågor: http://ulfstaflund.se/13-m-o-h-mer-info/

Leave A Comment